En hel vecka utan mina barn!!

Hur ska man hitta ett vettigt liv dessa veckor utan barnen? Då kommer ju ångesten smygande, alla år som Hans sambo och fru har ju tagit död på nästan alla mina kontakter med omvärlden, med gamla vänner och hur lätt är det att ringa nu och säga:

– Jamen, nu tjejer vet ni är jag vild och skild(om jag får citera Magnus Uggla) vad gör ni? De har ju skaffat barn, jag var ju först var en sådan där som man kallade för ung mamma fick till och med vara med i ett reportage i lokala tidningen Ung med Unge hette den, så nu när vännerna har små barn och vill vara med deras makar och äta mysiga jävla middagar sitter jag här, ensam och längtar efter mina barn..

Dessutom har barnens pappa träffat en ny det är som konstigt det där för jag vill inte ha honom känner ingenting när jag träffar honom det är dött och begravet för länge sedan men han ska ju tråna och sukta efter mig i resten av sitt liv, ha ångest och fundera på vad det var han gjorde fel, eftersom det var jag som lämnade honom. Inte träffa någon ny flamma och vara nykär och lycklig inte före mig i vart fall. Min äldsta pojke ringde igår när jag satt och käkade en pizza och var lite allmänt bakis och skör – om hur många dagar kommer vi till dig mamma? Jag saknar dig! Jag var tvungen att hålla tillbaka tårarna som brände i ögonen och svälja klumpen i halsen för att kunna svara honom: - om 6 dagar älskling! 6 dagar att fylla tomheten med, sex jävla värdelösa dagar, för vad är jag utan mina barn? Jag har varit mamma sedan jag var 19 år och det är det enda jag är väldigt duktig på men tomheten som de lämnar när de är hos Honom, hur ska det gå?

Jag kan inte ens laga någon vettig mat till mig själv typ bacon, mackor, spagetti kan man dö om man äter samma sak varje dag?! När jag har barnen däremot då bakar jag och lagar god och nyttig mat det är som om det finns två av mig. Mamma Sandra och deprimerade tråkiga Sandra, det borde i absolut bästa fall vara Helylle-Världens-Bästa-Mamma Sandra och Supersexiga-Spännande-Fantastiska Sandra! Då får man de bästa av två världar och kan suga ur det bästa av tillvaron veckorna med barnen och veckorna utan, jag menar, de måste ju få vara med sin pappa de behöver honom lika mycket som de behöver mig, jag är ju enbart en stor egoist när jag vill att de jämt ska vara hos mig, jag drömmer ibland att han får ett super bra jobberbjudande i Australien som han bara inte kan tacka nej till, en chans som bara aldrig någonsin kommer igen, så jag måste bära det ”tyngre lasset” med barnen, det hade jag gladeligen gjort för det är inte ett tungt lass, det är tyngre att bara ta hand om mig själv? Men då är jag ju självisk, jag vet! Att det inte är det bästa för barnen, Jag vet! Men man har väl ändå rätt att drömma eller?

Hur gör ni singlar utan barn? Hur får ni tiden att gå och bli värdefull?