Hallåj!

Ofta känns det som om man faktiskt inte räcker till, jag vet inte hur man ska bära sig åt för att finnas där för barnen, samtidigt som man ska jobba och vara trevlig och man ska hinna med sina vänner, och kanske eventuellt en kärlek..

Barnen kräver mycket utav en, man ska bekräfta dem se till att de får näringsrik mat, bra värderingar, ha kläder, leksaker och en värdefull fritid..

Men man jagas hela tiden av ett dåligt samvete..

T.ex så märker jag på min Yngsta som blir 3 år i februari att han är lite hängig just nu, inte feber eller sjuk och så där, men otroligt känslig och äter dåligt, i de bästa av världar skulle han kanske ha fått vara hemma från förskolan, de ringde t.o.m idag från förskolan och talade om att han inte riktigt är sig själv, men hur ska jag ha råd att vara hemma, jag har räkningar som ska betalas och mat som ska köpas och det blir snart jul och vinter med allt vad det betyder för plånboken och ekonomin, som ensamstående har man inte det så fett som man kan tro just nu handlar det bara om att snåla.. Nu är det snart helg då får vi vara hemma och ta det lite lugnt tillsammans

Barnen tjatar om att fara till badhuset, Leos lekland, ha spiderman tröja, data spel, ja gud vet vad..

Och tro mig jag försöker att intala dem att det är precis lika kul att leka med trolldeg, eller göra maraccas av toarullar, vara ute och leka, jag anstränger mig verkligen för dem..

Jag och barnen bjöd mamma på en utlands semester i början av hösten som var helt gudomlig, en veckas sol och bad i Turkiet, åt gott, tog det lugnt och hade det allmänt mysigt..

Jag kommer verkligen aldrig att be mina barn vara tacksamma för någonting de har fått eller har, jag ger dem allt jag kan och är kapabel till, men när de är otacksamma blir jag verkligen ledsen i hjärtat. Nu pratar jag mest om min äldsta som snart är 6 år..

Han frågade idag varför vi inte tänder ljus så ofta och då svarade jag att jag inte visste att han tyckte om det, så till kvällsfikan överaskade jag med släckta lampor och tända ljus på köks bordet.. men jag var tvungen att ha lampan ovanför diskbänken tänd annars skulle vi inte se någonting(nästan) Givetvis började han bråka om den lampan och tyckte att det inte var fint om vi hade den tänd.. så försökte jag förklara att jag inte skulle se vart jag skulle smöra mackorna om vi inte hade den tänd..Det hela urartade och blev det tredje världskriget om den lampan och jag tänkte inte ge mig.. en principsak blev det tillslut..

Då säger den lilla skitungen: (med kärlek bakom skitunge)

-Jag önskar att du inte vore min mamma!

-Ja men nu är det så här att jag kommer att vara din mamma i resten av ditt liv så det är bara att du gillar läget, svarade jag då

-Nej inte om du dör då hittar jag en ny mamma, säger han då

Snacka om att man inte känner sig vatten värd en sån gång..

Otacksamhet är nog den mest oattraktiva egenskap en människa kan ha, jag vet inte vad jag ska göra men så har jag inte uppfostrat dem, är det bara trots?